– en trotjänarinna och vän
I backen mellan Ricklundgården och Saxnäsgården står där en liten röd stuga. Den må vara liten och nätt men den innehåller en lång historia och är idag ett kulturminne. Stugan, som förmodligen uppfördes under senare delen av 30-talet, var en sorts kärleksförklaring till en trofast och nära vän.
Selma Elisabet Nilsdotter Stemp föddes 21 november 1878, och var yngst i en skara av sju syskon. Hennes föräldrar (far Nils Nilsson och mor Christina Clemetsdtr) var samer som kom ifrån Östra Fjällfjäll. När Lisa var 19 år började hon jobba som piga hos Axel-Aron och kom att bli en betydande hjälp på gården speciellt efter att hans fru, Anna Olivia och modern till Axel-Arons äldsta dotter, dog när barnet bara var en månad gammal.
I text är det svårt att hitta vad som exakt hände och allt beskrivs lite luddigt. Men under tiden som Lisa jobbade på gården så bodde även Axel-Arons bror Elias där. Elias var känd för ett äventyrligt leverne och fick fem barn med fem olika kvinnor. Den söta lilla, då 25- åriga, Lisa var en av tre kvinnorna som han gjorde med barn under en och samma dag. Han packade sen ihop och lämnade dem alla när han 1903 emigrerade till Amerika för att aldrig mer återvända.
Den 23 juli 1903 födde Lisa en dotter som döptes till Rosa Linnea Stemp. Efter dotterns födsel fortsatte Lisa att jobba hos Axel-Aron. För fattiga flickor fanns det på den tiden få sätt att försörja sig annat än att tjäna som piga och Rosas barndomshem blev därför i Axel-Arons hushåll. Lisa fick senare arbete hos Emma Ricklund och hjälpte till med verksamheten på det intilliggande gästgiveri och hon kom att bli en viktig del av driften av gården. Under barnets (Rosas) uppväxt, hyrde Lisa in sig hos Emmas far. När dottern Rosa senare flyttat för att först gå skola i Vilhelmina och sedan bosätta sig i Stockholm, blev Lisa ensam kvar. Emma lät då bygga den röda lilla stugan till henne. Den är i sina mått anpassad till den späda, kortvuxna kvinna som Lisa var. En farstu, ett litet kök, en kammare med en liten öppenspis och en vind. Stugan stod på platsen redan innan huvudbyggnaden, Ricklundgården, uppfördes.
Stugan med de blommiga tapeterna, de knarriga golvet och den lilla vedspisen, stod alltid öppet för Lisas släktingar och vänner som behövde övernatta eller invänta skjuts. Stugan må vara liten men den var fylld av värme. Med lite fantasi kan man se henne där på soffan med en stickning i handen, medan det knastrade i vedspisen och kaffet kokade. Hon var en kvinna med fasta värderingar och ständigt i rörelse, varje ledig stund togs tillvara.
Vem vet vad Lisa drömde om för liv för sig själv och sitt barn, kanske fanns det inte ens plats för drömmar. Lisa kom att arbeta hos Emma hela sitt yrkessamma liv, men yrkesrollen skiftade och kom med tiden att bli även en betydande vänskap de två kvinnorna emellan. 1952 var ett kämpigt år för Emma, först skilsmässan med Folke så blev hennes mor Anna sjuk och gick bort. Men Lisa fanns alltid där för Emma och stöttade henne genom sorgen. Vid 74 års ålder blev Lisa själv svårt sjuk, men hon kryade på sig. Där i slutet av sitt liv, kände Lisa att det var dags att återförenas med den lilla familj hon hade kvar och flyttade därför ner till sin dotter i Stockholm i mitten av 1950- talet. Men det sägs att hon aldrig riktigt trivdes där. Varje jul fick hon ett långt brev ifrån diakonen Sune Fisk i Saxnäs, där han berättade om allt som hänt i hembygden under året. Rosa berättade senare att hon fick läsa detta brev om och om igen hela året tills nästa brev kom julen därpå. Lisas hjärta och själ förblev kvar i Saxnäs. Hon blev 80 år innan hon gick bort 1958.
Idag har den lilla stugan renoverats med varsam hand. Tapeten inne i det lilla köket har tryckts upp på nytt. Soffan har återfått sin forna plats och kaffekoppen, den står redo på bordet.
Information till texten är lånad från ”Kvinnor att minnas” utgiven av Medborgarskolan Vilhelmina och ”De vida viddernas kvinnor” av Sally Lindström.
Lisa och Emma