Ricklundgården var till en början en omstart insvept i drömmar från ett, en gång, förälskat par.
Men det kom att bli resultatet av en stark, målmedveten kvinnas vision.
Ricklundgården, i Saxnäs byggdes av paret Emma och Folke Ricklund i slutet av 1940-talet. Idag är det en stiftelse bestående av 7 ledamöter och deras ersättare fördelat på representanter ifrån Vilhelmina kommun, Region Västerbotten, KRO och Konstakademin. Huvudmän är Region Västerbotten och Vilhelmina Kommun.
Ett museum och konstresidens.
Några år efter Emma Ricklunds bortgång (1965), och stiftelsen inrättats (1971), öppnades Emmas hem upp som museum. Hemmet bär på en säregen konstskatt och hit kommer gäster från när och fjärran för att ta del av dess unika historia, i form av guidade turer året runt och drop-in under sommaren. Delar av huset och sommarstugan (idag kallat annexet) delades av och är idag två ateljéer. Sedan senare delen av 1800-talet har Artist-in-residence förekommit i konstvärlden, då som nu är det ett sätt för konstnärer att verka och bo i en ny miljö på en annan ort. Vi är otroligt stolta över den uppmärksamhet och det intresse som finns bland kända och mindre kända konstnärer som söker residens här hos oss. Precis som Emma vill vi stödja och främja den konstnärliga utvecklingen.
För att fullt förstå nuet måste vi först titta tillbaka på det förflutna.
EMMA
Kristina Johansson föddes den 4 december 1897, i den lilla fjällbyn Saxnäs. Hon växte upp i en enkel timrad stuga belägen där nuvarande Saxnäsgården står. Emma levde ett innehållsrikt liv och när hon dog 1965 lämnade hon ett, på många sätt, annorlunda liv bakom sig.
Tillsammans med hennes far den mångsysslande bonden Axel-Aron och hennes ”Mor Anna” byggde de upp en verksamhet som bestod av gästgiveri, affär, post och telegraf. Saxnäs låg på den tiden i ett väglöst land, men många fjällvandrare kom för att övernatta hos familjen.
Passion för kunskap
Emma hade tidigt ett brinnande intresse att förkovra sig, men i fjällvärlden fanns det brist på vidareutbildningar. Istället utbildade hon sig via Hermods brevkurser. Hon började läsa stenografi och fortsatte sedan med flera olika kurser i matematik och svenska liksom kurser i geografi, historia och bokföring. Hon passade även på att gå en husmoderskurs i Helsingborg och har fått titeln Doctor of Hospitality från Univerisity of USA 1940.
Ensam och fri
Emma hade tidigt många kontakter med omvärlden. Gårdens många verksamheter bidrog till att besöket av både fjällbor och turister var stort. Själv gjorde hon också många resor, i hennes detaljerade reseberättelser framgår det att hon både trivdes och njöt av friheten av att resa på egen hand.
Med tiden fick Emma överta gästgiveriet av sina föräldrar och hon började fantisera om att bygga ett nytt. Det var under den här tiden som hon träffade och förälskade sig i den unge konstnären Folke Ricklund.
FOLKE
Ricklund räknas som en av de stora lapplandsmålarna. Han föddes i Anundsjö i Ångermanland år 1900 i ett naturälskande hem. Fadern var kronojägare och lärde honom tidigt att uppskatta naturen och att hantera fiskedon och bössa. Folkes fascination för fjällvärlden förde honom till samerna. Under en längre tid levde han med samerna i deras vardag, med renskiljning och renslakt.
Konstnärlig frihet
Tillsammans med den första generationen konstnärer i Västerbotten, var han med att starta Västerbottens konstnärsklubb. Den nya generationen sökte konstnärlig frihet och valde färg och form utifrån egna upplevelser.
Sin konstutbildning fick Folke på Högre konstindustriella skolan i Stockholm. Han vistades även en tid i Italien där den klassiskt sköna konsten lockade och inspirerade.
Risigt och snårigt
Naturens olika skepnader, särskilt de kärva, risiga, snåriga, vindpinade landskapet fascinerade Folke. De vackra panoramabilder som fjällvärlden också kan bjuda på, intresserade honom inte speciellt. Han ville skildra det landskap som ortens folk möter i sitt dagliga liv, där solen inte alltid skiner utan det blåser och regnar, det snöar och drevar, det är kallt och blött, det landskap som utmanar och som fascinerar genom sin vildhet och orördhet.
Naturen kring Saxnäs fängslade Folke men också gästgiverivärdinnan Emma Johansson. Hennes goda omvårdnad under hans vildmarkstid satte sina spår och det var den målmedvetna, ambitiösa, mogna kvinna som konstnären Folke med tiden förälskade sig i.
PARET RICKLUND
förlovande sig hösten 1934 och de gifte sig sedan i början av 1936. Emma och Folke ritade själv upp den pensionatbyggnad som blev kallad Saxnäsgården. När denna stod klar insåg Folke att en konstnär behöver en ateljé så på en kulle bakom Saxnäsgården byggde Folke upp sin ateljé av handslaget tegel. Där tillbringade Folke mycket av sin tid och det kom inte bara att fungera som hans arbetslokal utan under en lång tid även som han bostad. Emma bodde på pensionatet, som ju var henne revir. Då det ofta var mycket folk på besök, var där rörigt och lite trångt.
Parets olika sysselsättningar kom därför att påverka även samlevnaden. Emmas och Folkes äktenskapet förblev barnlöst men Folke ville väldigt gärna ha barn och fick också ett barn med distriktssköterskan Ragna Sunby 1945. Paret beslutade sig trots detta för att ge äktenskapet en ny chans. Ragna Sundby flyttade ensam till Umeå för att ta hand om barnet och kontakten mellan henne och Folke bröts.
Reparation och byggnation
I ett försök att lappa ihop äktenskapet bestämde Folke och Emma sig för att bygga en egen gemensam bostad, den nuvarande Ricklundgården. Den tidigare ateljén med sitt fantastiska läge och magnifik utsikt över Kultsjön byggdes in och kom att utgöra utgångspunkten för det nya huset. Några professionella planritningar lär inte ha existerat. Hantverkare som arbetade i huset har berättat hur Folke stod med en enkel ritning, en skiss, i handen och instruerade hur han ville ha det. Om resultatet inte blev helt lyckat var det bara att riva och börja om. Folke var ju inte utbildad byggmästare eller arkitekt men hade fått en hel del erfarenhet från tidigare byggen på gården och i Saxnäs.
Utformningen
Enligt 30-talets funktionalistiska idéer skulle de enkla geometriska grundformerna såsom cirkeln, kuben och kvadraten, utgöra grunden för arkitekturen. Dessa idéer påverkade säkert Folke vid utformningen av ateljén och bostadens yttre form. Av den traditionella Västerbottensarkitekturen finns däremot inga drag i exteriören. Istället finns det tydliga spår av italiensk byggtradition. Folke hyste stor kärlek och fascination till Italien, kanske var det hans dröm att bygga sitt hus som en italiensk villa, som ett utropstecken mitt i fjällvärlden. Folkes kreativitet och konstnärsanda syns i exteriören, utformningen, de välvda taket och den vackra öppen spisen.
Emmas prägel och mångsidiga skaparglädje tog istället form i arbete med textilier och hennes verk pryder väggar, sängar, golv och soffor i form av handvävda kreationer. Färgerna livar upp och skapade ett varmt och ombonat hem. Emma och Folke kompletterade varandra väl och tillsammans skapade det ett unikt hem på ”Berget”, som de kallade det.
Konstnärer, resor och den äktenskapliga lyckan
Konstnärer fortsatte att komma till Saxnäs och många kända konstnärer har rört sig genom den lilla fjällby. Kanske de internationellt mest betydelsefulla konstnärsgästerna i Saxnäs var ändå danskarna Asger Jorn, Else Alfelt och Carl-Henning Pedersen. Dessa är endast en liten del av alla de konstnärer som besökte Emma och Folke, dels på Saxnäsgården och dels, senare, i deras hem på höjden.
När Emma lite senare bestämde sig för att arrendera ut Saxnäsgården hade paret möjlighet att lämna Saxnäs och resa ut i världen. Under slutet av 40-talet och början av 50-talet tog Emma och Folke ett par längre resor, bland annat besökte de Olympiska spelen i London 1948.
Trots radikalt ändrade livsförhållanden med ett eget gemensamt hem, inget ansvar för pensionatrörelsen och många resor. Så lyckades inte paret att återfå den äktenskapliga lyckan. Äktenskapet bröts och Folke lämnade Saxnäs i december 1952 för att gifta sig med Ragna. Folke och Ragna bosatte sig senare i Norrköping.
EMMA
köpte ut sin före detta man och fortsatte att driva gården och många begåvade konstnärer kom att finna fristad i hennes ateljé. Det var Emmas vilja att skapandet i ateljén skulle fortsätta även efter hennes död och att konstsamlingen skulle gå att ses även av allmänheten.
Emma dog, efter en kort tids sjukdom, i 2 december 1965 och Emma Ricklunds stiftelse bildades, i enlighet med Emmas vilja den 11 januari 1971. Ricklundgården öppnades upp och blev museum och gästateljé.
Som skapare av en helt unik konstgård i fjällbygden och som utvecklare av turis-men, inte minst kulturismen, var Emmas insatser både betydande och banbrytande. Emmas goda mat, intagande personlighet och väna charm finns beskrivet av många som besökt och bott på hennes pensionat. Det sägs att det inte hade funnits något som var omöjligt att ordna för gästerna. Pensionatet var inte särskilt luxuöst. Rummen små men visserligen trivsamma. Men det finns väl dokumenterat att gästerna inte kom för lyxen utanför miljön, naturen, maten och Emmas (och Folkes) enastående förmåga att ta hand om, roa och underhålla sin gäster.
Kulturarv
Emma var en fantastiskt kvinna på många sätt, en stor förebild som visade vad kvinnokraft kan åstadkomma. I hennes framsynthet, hennes gärningar som samlare och främjare av konst och kultur, var hon beundransvärd. Hon hade ett sätt att stötta och på alla sätt bistå och hjälpa fram de talanger och konstnärer hon trodde på och värnade om.
För Vilhelminas kulturarv var Emma Ricklund ytterst värdefull, med hennes mångsidiga begåvning och hennes livsgärning. Genom att fullfölja de intentioner som Emma gav uttryck för under sin livstid kommer detta arv förhoppningsvis att vårdas.